§3
"Mina föräldrar"
- Leif och Ewa...
Min pappa är en gammal gubbe (69 år). Han föddes mitt under brinnade världskrig i en liten stad kallad Karlstad, det var fattigt, väldigt fattigt och om jag fattat det rätt så bodde min far och hela hans familj (mamma, pappa, två bröder) i en etta. Han är utbildad till både ditten och datten, t.ex. sjuksköterska och elektriker, dock har han inte gått på gymnasiet och slutade skolan efter sjuan. Vilket är ganska coolt. Min far är extremt smart, han kan allt om allt, är en filosof och älskar flygplan och Berlin (eller Tyskland överlag egentligen). Han hade två barn innan han fick mig, de är också massa år äldre än vad jag är (47 och 43?). Jag har ärvt hans rumpa, ben och fötter alltså det mesta från midjan och ner förutom en viss sak då, eftersom jag är av det kvinnliga könet. Han var tydligen en riktig kvinnokarl under sina bästa år med sitt mörka, yviga hår och skägg (varför undrar man då, jag har sett bilder på honom, han såg ut som en hårig ungrare) och jag antar att det var därför han lyckades snärja min mor.
Min mamma är en bestämd dam på 55 som blev haffad av min far när de arbetade på Akademiska tillsammans, enligt honom blev han intresserad av henne (bortsett från att hon var sjukt vacker med rött hår ner till midjan) för att hon var så obändig hela tiden. Har det gått i arv, mån tro? Det faktum att min mor hade sitt prime of life under sjuttiotalet gör mig väldans avundsjuk, sedan att hon förmodligen har varit i vartenda land i hela Europa och i Italien en tjugo-trettio gånger är jag väl ganska benägen att ogilla också. Det är i alla fall mamma jag är lik, tydligen kan man vissa gånger tro att det är lilla Ewa som sitter vid bordet och inte jag. (Dock håller jag inte helt med, mamma var mycket sötare än mig när hon var ung).
Mina föräldrar är väldigt olika varandra, och mig med för den delen. Det är egentligen bara till utseendet vi är lika, personlighetsdrag har jag nog mest ärvt från mormor, morfar och farfar. Vilket är tur faktiskt, de är rätt konstiga mina föräldrar, men jag antar att jag älskar de ändå.
(När mamma och pappa tittar på reprisen av På Spåret:
Ewa: - Vem hade rätt? Vem? Huh?
Leif: - Du..
Ewa: - Säg det, säg mitt namn! Vem hade rätt?
Leif: - Okej Ewa.
Ewa: - En gång till tack.
Leif (väldigt lågt) : - Ewa...)
