a perfectly random world

"Mitt finaste minne"

Det känns ledsamt, men det finns verkligen inte något minne som är så extremt underbart att jag har skrivit det på en mental post-it. Lite trist faktiskt, dock har jag ofta jättefina dagar med mina kompisar, men de är inte mycket att skriva om här på bloggen eftersom de inte är invecklade, utan bara allmänt fina och mysiga.
Det mesta jag gör med de som betyder mest är glada minnen ändå.

"Mina föräldrar"

- Leif och Ewa...

Min pappa är en gammal gubbe (69 år). Han föddes mitt under brinnade världskrig i en liten stad kallad Karlstad, det var fattigt, väldigt fattigt och om jag fattat det rätt så bodde min far och hela hans familj (mamma, pappa, två bröder) i en etta. Han är utbildad till både ditten och datten, t.ex. sjuksköterska och elektriker, dock har han inte gått på gymnasiet och slutade skolan efter sjuan. Vilket är ganska coolt. Min far är extremt smart, han kan allt om allt, är en filosof och älskar flygplan och Berlin (eller Tyskland överlag egentligen). Han hade två barn innan han fick mig, de är också massa år äldre än vad jag är (47 och 43?). Jag har ärvt hans rumpa, ben och fötter alltså det mesta från midjan och ner förutom en viss sak då, eftersom jag är av det kvinnliga könet. Han var tydligen en riktig kvinnokarl under sina bästa år med sitt mörka, yviga hår och skägg (varför undrar man då, jag har sett bilder på honom, han såg ut som en hårig ungrare) och jag antar att det var därför han lyckades snärja min mor.

Min mamma är en bestämd dam på 55 som blev haffad av min far när de arbetade på Akademiska tillsammans, enligt honom blev han intresserad av henne (bortsett från att hon var sjukt vacker med rött hår ner till midjan) för att hon var så obändig hela tiden. Har det gått i arv, mån tro? Det faktum att min mor hade sitt prime of life under sjuttiotalet gör mig väldans avundsjuk, sedan att hon förmodligen har varit i vartenda land i hela Europa och i Italien en tjugo-trettio gånger är jag väl ganska benägen att ogilla också. Det är i alla fall mamma jag är lik, tydligen kan man vissa gånger tro att det är lilla Ewa som sitter vid bordet och inte jag. (Dock håller jag inte helt med, mamma var mycket sötare än mig när hon var ung).

Mina föräldrar är väldigt olika varandra, och mig med för den delen. Det är egentligen bara till utseendet vi är lika, personlighetsdrag har jag nog mest ärvt från mormor, morfar och farfar. Vilket är tur faktiskt, de är rätt konstiga mina föräldrar, men jag antar att jag älskar de ändå.

(När mamma och pappa tittar på reprisen av På Spåret:
Ewa: - Vem hade rätt? Vem? Huh?
Leif: - Du..
Ewa: - Säg det, säg mitt namn! Vem hade rätt?
Leif: - Okej Ewa.
Ewa: - En gång till tack.
Leif (väldigt lågt) : - Ewa...)

åh vad jag önskar att det var i detta tillstånd jag skulle befinna mig i.
vill inte.
vill inte historia.
vill inte bry mig om hur upplysningsfilosoferna tänkte.
fast egentligen är ju upplysningen fantastisk rolig och intressant, synd bara att en liten läxa kan förstöra så mycket.

(bilden är snodd från Lana förresten, som är ganska grym samt en utav mina få rabida läsare)

"Min första kärlek"

- Kalle...

Jag kommer ihåg som om det var igår.
Min allra första kärlek, eller förälskelse skulle jag nog hellre vilja kalla det, var lilla blonda Karl på fem år. Vi gick tillsammans på dagis. Jag kommer ihåg att han hade en liten syster som hade hallonfläckar i ansiktet, men som var jättesöt ändå, att hans mamma var lång och lika blond som honom. Och att vi alltid brukade leka inne i kuddrummet de få gånger vi fick vara därinne för Agneta, den sura dagisfröknen med diabetes.
Det var i alla fall där det hände, i kuddrummet alltså, en dag när jag skulle gå hem tyckte jag allt att nu hade jag fått vänta för länge på att något skulle hända mellan mig och min drömprins, så jag gick fram till den unge herrn och gav honom en riktig smällkyss, mitt på munnen. Vi var rätt så fästa vid varandra efter den dagen, mer än innan. Han var Pelle Svanslös och jag var Maja Gräddnos, jag var Ariel och och han var prinsen. Det var väldigt romantiskt.
Jag har ingen aning om vart han är nu, vilken skolan han går på, vad han har gjort i sitt liv, om han ens bor kvar i Uppsala längre. Men jag tror att det är bäst så, det skulle nog vara förödande för mitt första riktiga kärleksminne (och för min tro på kärleken) om han inte längre var den perfekt man han var för mig när jag var fem.

"Presentera dig själv"

- Where to start?


Jag antar att jag är en jävligt normal människa i behov av att vara lite mindre normal än alla andra. Jag lever ett i majoritet ganska alldagligt och nästintill tråkigt liv. Letar efter något, längtar efter någon, vill att allt ska bli omkullvält och förändras över en natt, att varje dag helt plötsligt blir till ett litet, litet äventyr, som jag sedan demonstrativt kan vända ryggen till när helst jag känner för att vara ensam, som jag för övrigt tycker kanske lite för mycket om ibland. Men bara om det är vald ensamhet, i min värld finns det inget värre än att vara ensam för att det inte finns något annat.
Jag ser mig själv som en mer kreativ människa än vad jag egentligen är (uppenbarligen är min världsbild ganska rubbad). Men dock vet jag att kreativitet faktiskt finns där, latent under huden eftersom den då och då sipprar ut och faktiskt kan var ganska intensiv och fantastisk. Jag skriver mycket, läser desto mer, målar lite mindre, men biter på fingertopparna som mest. Därför går jag jämt runt med infekterade pekfingrar och gnäller (det är något utav mina favoritsysslor, att gnälla, det är en anledning till varför jag vägrar värktabletter, även när mensvärken slår till som mest).
Jag har en rätt fin musiksmak dock, med en spännvidd från Chopin och Tchaikovsky till Nirvana och Sex Pistols, om det är något jag inte gillar så är det att begränsa mig, folk med ett enkelriktat och tunnelseende sinne intresserar mig inte och jag tror de tycker att jag inte är så mycket att ha heller.
Jag tror även på kärleken, något som kan vara lite konstigt i och med att jag aldrig riktigt har varit kär, förutom i de väldigt unga åren. Men jag ger inte upp, åh nej, den finns där ute med själsfränder, kärlek vid första ögonkastet och en väldans massa annat fantastiskt och romantiskt.
Inget extraordinärt med mig inte, en leende, aningen bitter, kortbent liten flicka med lockigt hår, starka åsikter och små händer. Men jag trivs nog rätt bra ändå, jag menar, jag går ju ändå upp varje morgon trots allt.

det enda man kan göra är att äta choklad...och förslagsvis ha en kärlek att klaga hos. jag vänder mig till det första alternativet i brist på det andra.

-

lana/pati/grandiosapizza/vin/nattie/bio/NARNIA♥.

bra dag. definitivt värd.

-

(nuärdetbarasommarjagkanönskamig)

jag ogillar mig själv väldigt mycket när jag har lov. jag gör ingenting, absolut ingenting. även fast jag faktiskt vill göra något...så gör jag det inte. det får mig att längta till skolan. men tanken på att jag inte kommer få sova till klockan två får mina känslor inför skolstarten att bli lite lätt mixade.
men jag ska ta tag i mig själv när skolan börjar, och jag har redan börjat nu. i och med att jag ska träffa människor i morgon så har jag tvättat håret idag. för första gången på en vecka...